Aldrig kan jag vara säker på någon annans existens än min egen
Jag lever här för min egen existens och min egen tro
Av mig sett, den enda tron

En heder kan inte mätas i mått
En heder kan varken vara rätt eller fel
En heder kan endast vara av sanning
Ett andetag ifrån en vän liksom en okänd bevakad av mig själv kan vara en illusion,
en önskan eller en tanke
Men heder kommer ifrån hjärtat, behärskat av samvetet

Varför tvivlar jag då?

Likt midvinternatten närmar sig smyger sig också skuggan över min lycka
Ett gräl urartat från dess like
För länge har jag plågats av en skam då jag betvivlat deras andetag
Varsamt smyger sanningen fram om att jag inte önskar vad de kräver

Ack

Det godtogs ej av de så nära
Deras förståelse i min heder?
Är ödmjukhet värd att offras för deras inskränkta sinnen?
Bör jag ge vika?

Att vinna mina nära betyder att jag måste svika min heder

Vad är då min mening om jag ej längre tror på mig själv?
Vem är det då som de vill se om de ej längre vill höra på denna utan sin princip?

Jag andas i en mening
Min tro på mig själv
Att återigen få se mitt Allt
Min heder är min sanning