Bygger linbanor över tankebroar
över bäckar som speglar vita stammar
i stålgrå molnskyar.

I vinden dansar gräset
bojade vid sina rötter,
på en och samma gång,
fästa men ändå fria

bär fötter lika bara som själen

vänder mossa
vänder stenar
vänder dig
vänder mig

vänder vi i oss

(vi är alla myror i universum,
och ändå inte...)

finner viktlösa urålders skatter
under knotiga trädrötter

(stannar till studerar en snigels färd över grankottsstig)

hänger upp mitt skal på närmaste gren

väljer den ospårade leden
utan att slänga ett enda öga över axeln.