En gång var tiden
slagen djupt i grön natur.
En gång föll friden
i varje droppe i varje skur.
Så lekande lätt
var tiden just som det drömda.
Och fast utan vett,
var mina fel snabbt lika glömda.

Så var sommaren min
i regn och i sol.
Så sjönk dagarna in.
I dungen stod blå viol.
Framemot kvällen
lyste himlen i rött
tills då att pällen
skymde, och dagen dött.

Men natt var aldrig natt,
för ljuset var starkt även då,
men det tyngde mig inte att
sömnens timmar var få.
För vad skulle man ta sig till
dagen efter ljusan natt?
Man gör just vad man vill.
Solen var sommarens skatt.

Men tiden är ej slagen
längre i djupt grön natur.
Den sitter endera dagen
fängslad i tillsluten bur.
Och just så som jag
kommer den ej någonstans.
Den står stilla vareviga dag
utan ringaste chans.

Så vem gör dagen
till just det den är?
Vem stadgar lagen?
Vem formger dess sfär?
En del vill skylla andra
sina egna små bekymmer.
Jag låter tiden vandra
tills att dagen åter skymmer.

Kanske gör jag fel,
men vem har inte felat?
Jag är lika halv som hel.
Hjärtat själv har tidvis velat.
Och ännu efter varje dag
lyser himlen lika röd
men här inne ligger jag
grå och svag och nästan död.

För tiden har blott slagit
sig i själens sinne.
Varje tanke har den tagit
och färgat varje minne.
Och ter sig allting nu för sent
för mig så lär väl du
vara den som nu är ment
att lära dig av detta nu:

Att tiden sig smider
och flyter i varje ven.
Ju längre den lider
allt svagare glöder livsgnistans sken.
Så låt oss alla brinna
i varje ögonblick,
och på denna vägen finna
och älska allt vi fick.

För livet spår
en dröm, en lust,
en fallen tår,
en svår förlust.
Livet är ej mer än så:
lustspel, lögn som vi förser
och när en dag som vår ridå
faller finns där inget mer.