i decembersorgens älskogsland

skrapar vi våra öppna fönster

med ömma fingertoppar

vinterskogen väntar

på sin tur

det är torsdag och ingen annanstans

torkar vi tårar med våta vintervantar

längre bort krasar glaset när vi bryter skaren

styv som bomullstyll väntar den på våra spår

likt en lakanskant som viker sig när vi äntrar det vita

så spricker din mun upp

ett leende får hela världen att smälta

© Birgitta Wäppling, 2 december 2017