1

jag undviker att möta din blick
allt för ofta
för att veta att jag fortfarande
är min egen vilja

när min röst sviktar
och inte förmår sig bära all smärta
som finns mellan bordet
telefonen
i alla avstånden
som vi tvingats genomleva
vill jag inte svara
på alla frågor som föds i väntan

vill inte kännas vid annat
än flyktutgångarna




2

det rusar mot mig
och stillastående
kan jag bara uppfatta
bråkdelar av en sekund
då allting brister
lägger en tun hinna av nederlag
över mina ögon


jag ligger nu på rygg
med strupen blottad
för det finns inget
mer
att kämpa för

i denna eviga
väntan
på att du ska säga
allt det jag inte orkar höra
blundar jag
tar ännu ett bloss
för att lugna nerver
stilla tårar
än så länge har jag tid




3

det var som en del av mig
var tvungen att nå dig
innan det var för sent
då jag aldrig skulle kunna ställa dig till svars

för du var inte förmögen att älska
utan att dela upp mig
i begrepp
söndermald och substanslös
är jag lika lätt att snorta som kokain

och då jag misstog mig för alltet
så var mina ord har aldrig annat
än intet i dina öron
som jag aldrig varit mer
än livets förspel i dina händer

slutligen var det alltid för sent




4

jag orkar inte bära
huvudet högt
jag har låtit det falla
känslan är borta
utan ett spår av ånger
sorg

varje dag går jag vilse
går runt i cirklar
upptäcker att här har jag varit förut
där längtan efter dig
inte är tillräcklig
för att finna rätt

det ligger en främling i min säng
han hävdar att jag är hans
som om jag kände honom
ett mänskligt skal
som påstår sig känna mig
om jag vänder mig om kanske han försvinner




5

kanske skulle man utstå
ensamheten
om det inte vore för alla människor
som ständigt påminner en
om vad livet är
för den som ställer sig utanför