vinden kan inte fånga upp mig nu
mina synder har blivit för tunga att bära
- istället slingrar jag mig ur ansvaret
att vara människa

tillåter min andedräkt korrumperas av rök och alkohol
tills det går att sova med skammen
- av att förlora livet
det mest fundamentala

jag finns tillgänglig
dag och natt för den som bara ber
- stoltheten har jag sedan länge tuggat och svalt
den kommer ibland som sura uppstötningar

redan innan döden tappade sitt grepp
- då det blev meningslöst att ens försöka tänka sig att man brydde sig om liv eller död
redan då var tanke ett vakuum
som förintade viljan

sorgeserenad över vem?
den som varit eller den som kunde bli
- den som aldrig var menad
egenkärlekens kaddish för den otillräckliga anden

ekar ända in i benmärgen