Du ser bara det prosaiska där i hus byggd efter Bostadstyrelsens normer och utförd i blå lättbetong efter förra seklets smak. Är det för detta som lyror har strängats, Peps? Vardagspoesi som blir till i den existentiella tristessen. Så går en dag till och du missar det mesta, jorden snurrar på ändå, eller är upptagen med ditt. Där tankevärlden sällan kommer förbi den alldagliga miljön en onsdag. Tiden har gått i nedan i skuggors orogenes, klyftor som fond mellan orden. Isbergen kommer inåt

land-ade

den haptiska solen tar över i mörkret
så jag blundar och lämnar till

en förborgad landgång

värmer och ett skalv föder
en långsam eroderad erinran

hur minns vi, en dag i ett annat december,
när orden regnar ner ur friskare moln?