Ett radioinslag om Vermeers konst sprids ur bussens högtalare. Diskreta gröna punkter i rulltrappan. Jag sätter mig vid pendeltågsfönstret för att verkligheten är på gång denna förmiddag. Inbromsningen och sikten i dagens väder är god.

En kylslagen värld delad av spår, fot som järnvägs som leder in i en pelararkad där nya resenärer kliver på och krånglar av sig sina ryggsäckar i mörkret under staden.

Allt är suddigt med läsglasögon och tinnitus. Uttalet av destinationen varierar mellan människa och maskin och bromsarna gnisslar till. Avfärden stänger dörrar för fler, till ett vinande och dunkande, längs räls och skarvar.

Här kan du byta riktning eller ta en resa tillbaka men först över en stenläggning och en sluss till ett språkbyte med hänsyn och upplysning i mörkret mot ljuset till nödutgången.

Luftledningar och nakna skatbon längs spåren, tomma parkeringsdäck vid rosteriet.

En söndagsbilaga skymmer sikten mot den grusade perrongen. Konstruktioner och markarbeten och utsikten blir skräpigare. Fackverkskranarna har en diskret diskussion om den bästa utsikten.

Obestämd tid förflyter framför oss, träsnitten kämpar och byter ord med varandra. Hälsningsfraser och hälsostatus utväxlas och slutar med en kaffe i handen. Läkarhjälpen är inte på plats och tiden skjuvas i tristess fram. Varma korvar langas över disken i väntan på loppen.

Om loppen. Upp och iväg och jag har tappat min socka och där är champagneögon som gör smutsiga spår men jag ser kultiverad sand.

Vi lever vid parallella spår där tjocka böcker är uppslagna i knän,
smala häften i händer, det kvällas, barn gråter, och isen lägger sig snart.

Det växer rosor ur ryggsäckar men de små femtumsskärmarna är de mest känsloekonomiska idag, hon blundar och ler.

Morgonkaffe i en mugg, en del åker färdlänges och lyssnar i mobiltelefon, finns det andra?

Till vad har luftledningarna blivit?