Ekorrarna satt i den nakna lönnen och
lekplatsen har inte öppnat för vinterbarnen.
En koltrast sitter i kvarteret damhandsken
och klipper med guldsaxen
av ett rött bär från trädet.

Tanken kommer igen. Tiden finns i språket, tiden blir till i språket när orden har gått genom rörelseverben. De fryser till tiden i grafem som en kall decembersöndag. Det är decembertider för alla. Tiderna är i december, för alla andra månader har tappat bort sina namn. De far tillbaka till sitt ursprung där runt medelhavet och andas genom metaforerna som tar dem runt en kaffekopp och där i backspegeln finns ingen röd varningslampa som varnar för den döda vinkeln, en förgångenhetens röst som ropar | ropade | har ropat | hade ropat | går och ropar | kommer att ropa | skulle ha ropat, men tystnar, för i kungens trädgård går en polispatrull med förstärkningsvapen.

Inga språkpolisiära taktiker leva här
med mycket möda och stort besvär.