Ekorrarna satt i den nakna lönnen och lekplatsen har inte öppnat för vinterbarnen. En koltrast sitter i kvarteret damhandsken och klipper med guldsaxen av ett rött bär från trädet.
Tanken kommer igen. Tiden finns i språket, tiden blir till i språket när orden har gått genom rörelseverben. De fryser till tiden i grafem likt en kall dimmig decembersöndag. Det är decembertider för alla. Tiderna är i december, för alla andra månader har tappat bort sina namn. De far tillbaka till sitt ursprung där runt medelhavet och andas genom metaforerna som tar dem runt en kaffekopp och där i backspegeln finns ingen röd varningslampa som varnar för den döda vinkeln, och förgångenhetens röst som ropar | ropade | har ropat | hade ropat | hade kunnat ropa | går och ropar | kommer att ropa | skulle ha ropat | vill kunna ropa, men tystnar, för i kungens trädgård går en polispatrull med förstärkningsvapen.
Inga språkpolisiära taktiker leva här med mycket möda och stort besvär.