Den långa sömnlöshetens vandring mot insikten att det inte blir bättre än så här i världen, får mig att gråta de mest tröstlösa tårarna. Sorgen över ensamheten gnager stora hål i julefriden och dess förbannade natt. Nu ska alla vara glada över snön och slädhelvetena med sina sjukt stora bjällror och galna hästar.

Jag mår illa.

Här har jag knappt blivit van vid sommarens ljusa dygn, så har vi lockats in i ett enda stort mörker. Vilken vånda man blir tvungen att kasta upp på toaletten. Vilken vånda! Och så bryter man ihop precis som det vänder och dagen kommer tillbaka.

Jag vill bo i ljusare tankar.

Nu