Det blir aldrig riktigt mörkt i Stockholm. Årets kortaste dag bakom sig och fortfarande, himlen är inte svart, den är grå. Det avdunstande skenet från lamporna hos en miljon människor fångas upp av molnen som släpper ifrån sig ett smutsigt regn av grått ljus över stan. Sånt ljus som inte kastar några skuggor, som inte hjälper dig hitta vägen utan bara tvättar av världen från texturer och djup. Målar den tvådimensionell. Tillsammans med kylan från en temperatur som pendlar kring noll-strecket är det inte konstigt att stan är tom på folk, att vandringen från tunnelbanan är ensam, att de få skepnader man ser skyffla fram på andra sidan gatan är ansiktslösa former under lager på lager av halsdukar och tyg. Jagade andar, ostadiga steg ur fas med varandra. Ensamma.

Ensamma. Det fastnar hos honom. Ensamma. Det bor så många i den här stan. En miljon säger vissa. Lika många som fanns på hela jorden under stenåldern, ihoptryckt i en liten bukt på en halvö någonstans i norr. Ändå. Där går dom. Här går han. Du är aldrig så ensam som när du är bland tusen personer du inte känner, som när du trängs bland människor som bara pratar och pratar och du är fast i mitten utan någon väg ut. Du är aldrig så ensam som när du är ensam, när du är en av ingen, mitt bland alla de som är någon av några.

Han hade fått sms, i början. Frågor om han ville hänga på och göra något. Om han hade något för sig ikväll. Om han inte ville ses en sväng. Du behöver bara svara nej några gånger i rad innan folk slutar att fråga. Tystnaden. Stillheten. Han minns hur han hade älskat den där när den kom. När han kollade ner på telefonen och hade noll notifikationer, när han kunde vara inne, ensam och trygg, i lägenheten en hel helg utan att någon var på honom. Utan att någon undrade var han var. Där och då hade det känts så bra.

Han hade bara inte väntat sig att det skulle fortsätta så.

Det är kallt. Kylan är så nära inpå huden nu att han fysiskt skakar där han går ner för samma väg som han gått tusen gånger förr, och även om han inte ser det så möter han samma personer som han mött tusen gånger förr, och de skyndar sig likt honom men åt motsatt håll. Levande döda, på väg någonstans, någon annanstans. Han skakar sig förbi.

Isen har precis lagt sig över Mälaren, ett tunt lager av sylvassa skärvor som fogats ihop av de få minusgrader som fallit in under natten. Molnen har seglat bort i tystnad och universum har öppnat sig för de få som fortfarande är vakna, för de få som fortfarande inte kommit hem trots att de borde. Han ser upp mellan husen på innergården och sticks av ljuset från de stjärnor som brinner kallt och vackert där uppe. Runt honom i natten, några kilometrar hit och några mil dit, ser han framför sig att andra gör likadant och på något sätt känns det bättre. Kanske är de inte lika ensamma längre, kanske är de inte lika ensamma imorgon som de var igår. Han somnar sen, varm och trygg i mörkret och drömmer om ett liv som inte är så långt ifrån där han är nu.