jag var trött, livet, det här enda välsignade livet, pockade på min uppmärksamhet.

det var allvar den här gången, inget som skulle låta sej viftas undan med mina vanliga undanflykter och floskler om hur det minsann inte är enkelt när det är svårt. 

jag var själv klockan på den motsatta stranden, det var mina egna flämtningar, mina slag, som trotsigt utmanade mina invändningar. 

alla mina ’måsten’ och ’borden’ som rinner ur min kropp och jag är inte längre rädd, har inget att oroa mej för. 

varje möte med dej, en utmaning, för kropp, för själ. 

men jag vet nu vad som får mej att åter vända mej om, efter dej, vad som får mej att återvända till de här älvstränderna. 

svaret kommer lika snabbt som självklart.

tiden läker inga sår, det finns dom som hävdar att tiden i själva verket är ett sår, och jag har börjat plåstra om mej med dej.