I glömskans korrupta grepp gömmer det sig något drömt. Uvertyrens genväg överraskar och öppnar en grind utanför språket, innan språket.

Harmoniskt brus i återkommande bilder och fridyk ner genom grafem som blir pölar

och svärta utan ljud.

Ur cellon ansikten som flyter omkring framför dig, käklinjer och en bekant ögonbåge. Mat langas över kajen till en båt. Förvirringen ökar och du går på en skogsväg och lämnar, närmar dig stadens larm.

Åska.

Bara händer stänger fönstren , dimma dis och en väderleksprognos.

Västliga vindar och en Citroën B11 kör över stranden.

[och den gamla dikten har spår av gårdagens deckare men du läser vidare]

Baksidan på brevet, bland bisatserna

eldflugor ur takstolarna.

Då framkastar Sokrates ”Jag tycker att vår själ vid ett sådant tillfälle liknar en bok.” Du lyssnar inte och försöker komma upp ur diket och tiden ramlar ner i en fåtölj följt av en polisbil i ljusskogen.
En långsam vandring, uppstigning ur minnets porträtt där i rulltrappans veck, en dagvattenbrunn och ljudet blir ett ösregn i Nanjing under en busskur. Glömskans elastiska knäckningskurvor skjuvs av dubbelseendets natur och du vaknar upp vid en kaj mot det gröna.

Doften av tall.