Man väljer inte sin första kärlek. Man väljer inte att älska en alkoholist. Det spelar ingen roll hur mycket man än önskar att man kunde släcka alla känslor likt ett adventsljus som brunnit ner till mossan och som nu hotfullt vittnar om att sätta eld på allt. Det fungerar inte så. Det är inte bara att ta ett djupt andetag och blåsa. Känslorna brinner även om hjärtat gått sönder fler gånger än man någonsin trott är möjligt, även om hon sårar en så djupt att man ibland önskar att man aldrig hade träffat henne. De där jävla känslorna brinner som en majbrasa iallafall. Och saknaden gör sig påmind i stort och smått, i kepsarna i klädbutiken, i låtvalet på radion, i namnet på barnet på Ica som en stressad mamma ber lägga tillbaka godispåsen på hyllan men som motstridigt kastar den med full kraft över kanten på kundvagnen. Du finns överallt även om du dricker. Jag älskar dig oavsett och det gör mig galen. För jag kan ärligt säga att jag hatar när du dricker.

Men kan du ärligt säga varför vi inte är tillsammans längre? Det är inte för att vi hade ett distansförhållande som blev för slitsamt som jag sa förut när någon bekant frågade, eller för att jag inte tillräckligt ofta sa högt att du var den vikigaste personen i mitt liv. Det är för att du drack, för att du sa att du inte litar på dig själv när du dricker. Och även om jag kysste dig och sa att allt skulle bli bra, att det var okej, var jag inte okej. Jag var livrädd. Hur skulle jag kunna lita på dig om du själv inte gjorde det och ändå fortsatte att dricka? Någon man inte litar på vågar man inte lämna över hela sig själv till. Det vågade iallafall inte jag. Kanske borde jag ha chansat, men vart hade jag varit idag isåfall?

Nu skickar du en bild. Säkert på stranden där vi träffades för första gången med en text i stil med "kommer du ihåg när vi hoppade från bryggan där borta?". Ja jag kommer ihåg, allt som var vi kommer jag ihåg -för jag var nykter. Och ja jag saknar dig, hade jag sett dig nu hade det gjort fysiskt ont i hjärtat av att veta att det fanns en tid då jag fick ha dig för mig själv varje natt, att det fanns en tid då just tid var något som jag trodde att vi var rikast i världen på. Jag trodde att jag skulle hinna berätta allt för dig, att jag skulle lära känna dig ner till varje cell som du är uppbyggd av. Det var innan jag förstod vidden av missbruket, det var innan du var alkoholisten. Det var när du var min.
Jag kanske är hård, jag vet inte. Jag försöker verkligen att vara förstående, dock har jag lärt mig den hårda vägen att min kärlek inte kommer att göra dig frisk. Men dagen då du bestämmer dig för att gå mot ett nyktert liv- då kommer jag att hålla din hand igen.