En hel sommar har snart gått utan henne. Så tyst. Men även om tankarna har varit på annat håll på dagarna så vandrar hon fortfarande in i mina drömmar på nätterna när jag sover. En morgon vaknade jag med en lättnad, för att sedan inse att det bara varit en dröm. Men just i det där ögonblicket då hon kom gående mot mig för att sedan öppna upp armarna och omfamna allt som är jag- ja då var det så verkligt något kan bli- utan att vara det. Jag minns hur jag tänkte att jag hela tiden hade vetat att det skulle bli just så- att hon skulle komma tillbaka, att jag hade oroat mig helt i onödan. Men det var ju bara en dröm. Och kanske är sanningen att det inte bara är natten med henne som var en dröm- kanske har vi hela tiden bara varit en dröm, en dröm som jag en dag skulle vakna upp från. Och nog är det precis som det där citatet som fastnat i mitt minne- ”sanningen kommer först att riva upp dig, men sen kommer den att släppa dig fri”.