Du var alltid så noga med att säga hejdå till mig ordentligt efter en natt ihop. Var det för att du varje gång som vi sågs tänkte att det mest troligt skulle bli den sista? Morgonen som, för mig ovetandes, på riktigt blev den sista kommer jag aldrig att glömma.

Som alltid tog du på dig skorna och gick med mig ut när jag var tvungen att gå till bussen som skulle ta mig till flygplatsen. När vi kom ut från ditt hus tog du min hand och höll den hårt hela den tio minuter långa promenaden. Framme vid till hållplatsen omfamnade du mig i en kram lika lång som det exakta antalet minuter och sekunder som det tog för bussen att dyka upp.

När jag sen såg den komma körandes runt hörnet i full fart mot oss utbrast jag i ett suckade ”nej”. Du svarade inte utan kramade om mig ännu lite intensivare, jag kunde känna ditt hjärta slå under tröjan. Innan din kropp sen släppte min så gav du mig en puss på kinden och jag andades in lukten av blommig parfym och cigarettrök, sen vände du dig om och gick. Jag kollade efter dig, och även om jag redan visste att du inte skulle vända dig om så hoppades jag ändå det.

Men att den morgonen skulle förvandlats till ett aldrig mer, nej det visste jag inte. Jag trodde ju att världen var vår. Men tydligen stämmer det att vissa människor måste man älska på avstånd. För det gör jag. Varje dag. Det som är svårast med det är att jag inte kan fråga dig om du fortfarande vet om det.