Så kom den där dagen som jag trodde att vi aldrig skulle uppleva. Dagen då jag lämnade. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det. Slutade jag älska henne? Nej. Slutade jag älska oss? Kanske. Det var som att min kropp plötsligt sa stopp så brutalt och totalt att jag bara visste att den här gången finns det ingen återvändo.

Hur mycket jag än ville vara den starkaste någon kan vara så gick det inte längre. Jag hade diskuterat oss, livet och framtiden med mig själv otaliga nätter. Vridit och vänt på allt, hittat ljusglimtar, hoppats och övertygat mig själv att saker skulle bli bättre snart.

Men när hon ännu en gång förstörde sig själv och kastade spillrorna på mig så tog alla diskussioner slut. Mitt hopp var det som vi hade levt på och när det dog fanns det inte längre något kvar. Så jag packade ihop mig själv, sa ett hejdå som jag sa skulle bli det sista. Sen gick jag och mötte upp mig själv igen.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har dåligt samvete. Dels för att jag fortfarande inte har ångrat mig trots tomheten efter en människa som jag trodde att jag skulle leva resten av mitt liv med. Men kanske mest för att jag någonstans ändå är lättad. Ja jag är hjärtekrossad, men jag är också fri nu. Fri från ansvar över någon som aldrig var redo att bli lycklig.