Under alla mina tonår och egentligen alla år efter det så var min ångest en hemlighet. Jag skämdes så enormt för vad den fick mig att känna och göra. Idag har jag ingen energi för att skämmas. Idag skulle jag kunna ställa mig på en scen och berätta exakt varför jag beter mig avvikande ibland och hur det känns att leva med ångest.

För jag vill att människor ska förstå, jag vill att alla de som dragit livets vinstlott och fötts in i den här världen utan en ångestdiagnos ska tänka efter innan de utgår från sig själva när de kommenterar en annan människas beteende. För hur ska du som inte har ångest kunna berätta för mig med ångest att det som jag känner är överdrivet eller fel? Jag har inte valt mina rädslor. Hur kan du säga till mig att jag måste ta tag i mina problem när du inte vet att de senaste tio åren av mitt liv har gått ut på att bli frisk?

Varje dag när jag vaknar måste jag ta ett nytt beslut om att fortsätta kämpa. Oavsett om jag har en bra dag eller inte så ligger ångesten där i bakgrunden och äter av min energi. Skulle du fortfarande säga att jag är överkänslig om du visste varför jag är så trött?

Jag vill ju tro att om du visste bättre så skulle du inte säga de saker som du säger, jag vill tro att om vi fortsätter att sprida kunskap om psykisk ohälsa så kommer människor att tänka steget längre innan de dömer någon som inte gör annat än att försöker att hitta ett sätt att leva. För det här är ett samhällsproblem som berör oss alla. Både gammal och ung, både frisk och sjuk. Vi är så olika och samtidigt så lika. Och det är väl inte annat än mänskligt att utgå från sig själv- men alla har inte haft samma förutsättningar som du- kom ihåg det.