Det är så stilla, så tyst, så tyst. Men i mig är känslorna allt annat än tysta, de skriker, försöker att komma överens. Men det går inte än. För jag vet inte hur man gör- jag vet inte hur man släpper taget. Din frånvaro skaver i hela mig, det känns som att något är fel. Samtidigt vet jag att det kanske inte alls är fel, kanske är det faktiskt helt rätt. Det kanske aldrig skulle bli vi. Vi behövde nog bara varandra en kort tid i livet, vi fanns nog bara till för varandra för att tända en gnista som sen skulle leda till en annans eld. Du fick mig att känna den där stormade förälskelsen och jag hoppas att jag fick dig att just hoppas, inte på oss men på livet. Men nu är det nog tid för nästa steg i livet. Och det måste jag ta utan dig. Kanske är det värsta inte att det inte blev vi, men att jag plötsligt accepterade det? Det känns som att jag sviker mig själv. För jag lovade ju aldrig dig, men jag lovade mig själv. Fast vad? Att älska dig? Det har jag ju inte slutat att göra. Jag kommer alltid att älska dig, men ibland måste man nog släppa någon man älskar, just för att man gör det.