Jag går in i år 2020 med så mycket hopp och förväntan. Men också med en stor sorg över att lämna det sista året med henne bakom mig.

Ibland tror jag att man måste acceptera det som orsakat en mest smärta. Möta sorgen fullt ut och förstå att vad du än gör så kommer du aldrig att kunna vinna över den. Den är en del av dig och den kommer alltid att finnas där. Inte alltid närvarande i nuet, inte alltid högt sjungandes i ditt öra. Men den kommer att vila på ditt hjärta, och det är inget som du kan ändra på.

Det här ska bli året då jag vågade hoppas och året då jag vågade vara lycklig. I november vandrade en ny människa in i mitt liv, och han står fortfarande kvar. Han säger att han kommer att fortsätta att göra det. Nu tänker jag välja att lita på honom, välja att lita på att jag kan bli lycklig igen, trots att jag har en sorg som alltid kommer att vila på mitt hjärta.

För bredvid sorgen finns det plats för så mycket mer kärlek än vad jag tror att tanken kan ta in. Sorg och kärlek. Förlust och framtidstro. Jag tror att allt hänger ihop, och att allt är delar av att vara människa.

Och vet du? Om jag, som för ett år sedan inte längre ville andas, har kommit fram till detta. Ja, då kan du som läser det här klara av så mycket mer än vad du själv inser.
Jag tror på dig.