Jag ser hur du försöker, jag gör verkligen det. Och jag önskar så att det hade varit tillräckligt för mig, att få allt det som jag ville ha. Men det är inte det. För det saknas en pusselbit mellan oss, den som försvann andra gången då du valde någon annans läppar, andetag och hud framför mig (mest nog för att det hände igen, första gången förlät jag (eller?), tredje gången var jag redan trasig och kände ingenting).

Nej ett förtroende går inte att bara ge tillbaka när det passar den som tidigare slet det ur någons armar. För så kändes det för mig. Som att du tog något från mig. Du tog vår trygghet ifrån mig och nu när behöver den ännu mer så når den mig inte. Dina ord når inte hela vägen fram och det är en sorg. Jag saknar dig. Jag saknar dig så himla mycket.

Men sanningen är att du aldrig kommer att kunna tävla mot den som du en gång var, och jag kommer alltid att välja honom framför dig. Därför sover du ensam inatt och jag sitter uppe och skriver, och saknar dig. Ändå säger jag hela tiden- gå inte, och varje gång svarar du- jag kommer inte att gå.