Farväl, farväl, du färgers fader,
mitt hår är liksom ditt för grått
och när du läser dessa rader
har jag för längesedan gått
mot stängselns grusvägsgrind i ängsel
förblandad med ett stänk av hopp
att detta skal - kulörers fängsel
blott var min krympta kryptas kropp.

Farväl, farväl, min missmodsmoder,
vars regn syns falla där jag går
men i ditt minnes flödesfloder
så är jag än en evig tår.
Du plågades, du såg mig födas
och hoppades på lysterns lycka
men i min sinnesgråa grödas
kuvös fick jag mitt frö förtrycka.

Farväl, farväl, min sorgesyster,
vi kom som två av samma korn
till djupets fåra, tyst och dyster
men hörde samstämt sanningshorn.
Nu skall min skörd i skammens skogar
förvillad och förvildad gå
mot arvsmusikens födsellogar
där ensambarnens börd tycks två.

Farväl, farväl, min värld, farväl,
här vill ditt vägskäl rakna
och fast du hade mig ihjäl
skall jag ditt krumsprång sakna,
här stiger något rött ur skogen
och stigen stupar ner i rök,
men mänskovärld, när tid är mogen
gör vi väl än ett nytt försök?