En grannfamilj, ett kvarter bort, red. Då hustrun och barnen, tre döttrar, samtliga var passionerade ryttare, blev mannen, en ingenjör på Saab i Linköping, tvungen att foga sig i ledet. Något motvilligt började han rida också, och så småningom hade man egen häst i den familjen. Vill minnas att hästen hette Bockma. Det luktade häst i deras hus. Väldigt starkt, men det ansågs höra till.

Vi flyttade till vårt hus 1953. Jag var knappt 10 år. Då var tjejer onödiga, störande moment i tillvaron. Behövdes inte. Den uppfattningen ändrades i största allmänhet efter några år. Saken blev satt på sin spets, särskilt som en av de tre flickorna var jämngammal med mig, och hade kroppskurvor som inte gick av för hackor. Vi gick i samma skola. I gathörnet, där våra skolvägar gick ihop, behövde jag alltid knyta skosnörena, eller kolla in någon vacker fågel i något träd, så det fanns en chans att få lite kontakt. Det fungerade en gång, sedan aldrig mera. Men jag fick till ett biobesök med henne innan det var kört. ’Smultronstället’ av Ingemar Bergman. Eller var det, ’Det sjunde inseglet’? Man skulle ju vara kulturell.

Det blev ingen dramatik, men att slaget var förlorat, det var en besk medicin att svälja. Men sådant är livet. Ytterligare försök hade kunnat sluta mycket pinsamt.

Å andra sidan: Skam den som ger sig. Kunde jag väcka hennes ytterst minimala intresse igen? Skulle jag börja rida? Det verkade ju inte så svårt. Tveksamt. Det kostar ju pengar, och det nymornade intresset behövde ju motiveras för mamma och pappa. Jag befarade ett gapskratt och nobben. Jag frågade aldrig.

Med tiden så började mamma och hästfru Lalander umgås. Inte så intensivt, men då och då. Det var en trevlig familj, och jag började fundera på om det kunde innebära någon öppning i mitt avstannade flickprojekt. Man avvaktade, som jägaren väntar på sitt villebråd. Så en dag hände något. Det visade sig att familjen Lalander hade en sommarstuga inte så värst långt från vår. En timma med bil, knappt. Vi skulle hälsa på, familjevis. Vilka av syskonen ville följa med? Jag anmälde mig först, tror jag. Kanske att ytterligare något syskon följde med.

Var HON där? Jag kunde ju inte fråga i förväg, för man vet ju aldrig vad man får för kommentarer. Det fick bli en chansning. Den gick hem. När vi kom fram var HON ute och red. Hästen var naturligtvis stallad (tror jag det heter) på en bondgård i närheten, och cirka en timma efter det att vi bjudits på saft och bulle, kom HON ridande i hög fart. Upp och ner i sadeln, till synes under full kontroll. Hästsvansen (HENNES) svängde av och an för fartvinden. Hur det var med den verkliga hästsvansen, har jag inga minnesbilder av.

Hon höll in och parkerade hästen där jag stod. Hon hälsade och jag hälsade. Avmätt. Man hade väl koll!? Vi tittade bara någon sekund på varandra men i svarta ridstövlar, bruna ridbyxor med förstärkning i ändan, en kroppsnära röd-och-vitrutig skjorta med uppkavlade ärmar, var hon svår att släppa med blicken. Hon hoppade av där jag stod. Satt av hette det visst. På ett sätt, som om hon ville visa hur smidig och grann hon var. Väl avrundad. Lagom mycket och på de rätta ställena. Det fanns kanske ett litet intresse, för den lille ynglingen? Flickor var så förbannat långa på den tiden! Vad händer nu? tänkte jag. Skynda dig! Säg något! Verka inte bortkommen!

- Fin häst, sa jag, och stoppade händerna i byxfickorna. (Var ska man ha dem?)

- Det är Bockma, känner du inte igen henne?

- Nej, har nog aldrig sett henne förut.

Tabbe! Du avslöjar ointresse för hästar! Felkommenterat! Reparera! Verka intresserad!

- Ähum, är det svårt att rida?

- Nej, Grunderna lär man sig fort...har du aldrig ridit själv?

I krig och kärlek ansågs, åtminstone förr, allting tillåtet. Vilket svar befrämjar mina syften bäst? Sanningshalten är en senare sak. Helt och hållet.

- Jo, har prövat på en gång, men det var länge sedan. Kommer inte riktigt ihåg annat, än att det var skoj.

- Ta hästen, jag måste springa in ett tag.

Hon behövde väl gå på toa? Vi, det vill säga hästen och jag, stod på en grusväg, strax intill deras sommarstuga. Solen sken och det var en riktigt fin sommardag. Våra mammor satt och pratade och solade som mammor brukar, och papporna såg jag inte till. Vill minnas att lillebror var med dem. Så jag stod där och höll hästen i någon rem intill munnen. Livrädd. Tänk om hästen börjar sparkas! Eller bara går. Jag lär ju inte kunna hålla emot. Så mindes jag att jag hade sett hur folk klappar hästar på snoppen, eller strax ovanför.

På snoppen???

Jo, snoppen är en vit fläck på hästars överläpp. Det var en av de få saker jag lyckades ta reda på om hästar, innan vi åkte iväg på det här besöket. Man får ju inte komma oförberedd. Å andra sidan. Bockma var ett sto.

Men de kan bitas också. Jag var förutseende. Visserligen drack jag inte kaffe på den tiden, men några sockerbitar hade jag snott åt mig när vi åt vår matsäck, eller hur det var. Vi blev nog bjudna. Ligger de kvar fickan? Jo, de låg kvar utan att ha blivit pulvriserade. Med handen maximalt uträtad, så den inte skulle ta sig en tugga på den, lät jag hästen äta upp en sockerbit. De andra ville jag ju ha själv. Så klappade jag henne mera och kände att läget kanske i någon mån var under kontroll.

Kommer HON inte tillbaka snart? Jag kan ju inte stå här hela dagen med hästen. Står hon och gluttar bakom någon gardin? Ser hur jag beter mig? Kanske? Den risken fick kosta en sockerbit till. Hästen glufsade snabbt i sig den också.

Hon kanske förväntar sig att jag ska ta en sväng och sitta upp? Där hon står bakom gardinen. Småler hon? Antagligen. Har hon avslöjat min bluff? Att jag hade prövat en gång. Det var lika sant som att solen är svart.

Jag måste visa mig duktig!  Hur var det nu? Bägge händerna på sadeln. Tömmen i vänster hand. Foten i stigbygeln. Blir det alltför galet, så kommer hon väl ut och hjälper till. Lägg först tömmarna till rätta så man inte tappar dem.  Stadigt nu. Jag sköt ifrån så mycket jag kunde, med foten som jag ännu hade kvar på marken. Det var svårt. Stigbygeln satt väldigt högt, och jag vågade inte sänka den. Jag kom upp en bit, men inte tillräckligt. Försökte slänga upp högerbenet över ändan på hästen men det blev så att jag sparkade till den i ändan i stället. Fanskapet började gå. Jag blev hängande på sidan. Jag tittade förtvivlat mot sommarstugan, men såg HENNE inte.

Lugn och fin, tänkte jag. Klart att hästen börjar gå om man sparkar den i ändan. Försökte räta på vänsterbenet som satt fast i stigbygeln. Tungt, men centimeter för centimeter kom jag högre upp. Men inte mycket. Gjorde en extra knyck och råkade sätta högra knät i sidan på skrovet, och då gick hästen ner i vänstra diket. Kom allt närmare ett taggtrådsstängsel. Jag kom ännu närmare detta taggtrådsstängsel. Förbannade häst, håll dig på vägen, sa jag, blev arg och sparkade den här gången avsiktligt till den, på ändan. Av någon anledning verkade den fatta att det var ganska angeläget. Dessutom stannade den, och började äta gräs på den andra vägrenen.

Jag krånglade mig ner från hästsidan, och med mycken möda fick jag loss stigbygeln. Höll på att tappa balansen, så jag fick hoppa till lite. Skönt. Jag pustade ut på egna ben och släppte för bråkdelen av en sekund tömmarna. Det var ögonblicket som hästen hade väntat på. Satte av i sporrstreck från platsen, utan att jag kunde hejda den. Den försvann.

Mitt flickprojekt fick anses totalhavererat. Jag var tvungen att gå något hundratal meter tillbaka och berätta vad som hade hänt. Det var tunga steg. När jag kom tillbaka väntade jag mig inga roliga ord. Men faktum var att allting var under kontroll. Hästen hade sprungit till stallet där den bodde på sommaren och låtit sig tas om hand. Därifrån hade man också ringt till sommarstugan och berättat detta. Bannor fick jag inga, men HON log åt mig. Jag ville tolka det som att det trots allt fanns en väg framåt. Men. Längre kom jag aldrig med henne. Margareta. Det skulle dröja 20 år till nästa försök. Med en annan häst. Och en annan Margareta.