Din hand, din eller min, rör mig, och jag ryser till. Vilt. Ditt leende. Vilt. Jag blundar, spelar ingen roll, ser genom dina ögon lika mycket som genom mina. Kyssarna smakar svalt, och andningen är varm. Jag vet inte. Du river mig på ryggen, slår upp mitt bälte och jag trampar bort jeansen. Din tröja försvinner, och jag kysser dig, så sakta jag kan, alldeles för fort, längs med bröstkorgen. Spelar ingen roll, jag känner hur du spänner dig, hur din kropp ryser, hur min svarar. Det finns inga gränser här, någonstans långt borta kanske någon har dragit en linje, sagt att där är du, där är jag. Spelar ingen roll. Just nu är vi vildmarken i norr, horisont till horisont av berg, dalar, bäckar och skog som sluter över varandra, kontinuerligt. Vindarna och himlen täcker oss, forsarna flyter genom dig och mig, och när din hand far genom mitt hår behöver du inte säga ett ord. Jag följer, och du skälver, en enda magnifik jordbävning, genom oss båda.

Vi somnar snart, två geologiska lager, din kind mot mig, min arm över din rygg. Vi andas olika, men nära. Vi är i stunden, vi är inte då, sen eller kanske utan vi är nu, här och alltid. Kanske kommer vi försvinna någon gång, som bergen vittrar och haven stiger, men just nu räcker det att veta - vi fick en stund tillsammans, vi två. En stund där det var vi och ingen annan, och att den stunden för alltid kommer finnas där bakom oss någonstans. Minnet av en vind över en dal, fårorna efter en bäck nerför ett berg. Evigt, men inte för alltid. Nu, men inte sen. Något.