I stora, stumma skogar
går bjällerklang bland träden
och isutgjuten plogar
den snöomslutna släden,
här hörs en sång på håll
bland träsk och träd och troll
och dun för ut sitt unikum
runt fjädervita bolsters rum,
där släden hörs på håll
bland gräsgravsgrus och groll.

Den släden för en kvinna
bland ris och dis och is
i snö skall hon försvinna
för sånt är tjälens pris,
fast själaglad sjöngs växtens gunst
hos honslädshäst och hingstens brunst
skall skenor skogen isa
för sån är slädens visa.

I vintrar, vittransbittra,
ned blåskensmånen blek
skall skenor marken splittra
och barken eka lek -
det unga runga tidlöst tyst
i stora, stumma, skogars knyst
där barnad stammen barrar
bland fötters snö som knarrar,
går skenburen sån sång
som barken bar nån gång.