God natt viskar han, kysser mig i tinningen och drar mig närmare för att minuten senare falla in i sömnen. Kvar vaken är jag i hans armar. Rummet är precis så där som man fått lära sig att ett rum ska vara för att man ska kunna somna; svalt, mörkt och tyst. Linnelakanen sveper ömt om min kropp och hans djupa andetag vaggar mig in i ett tillfälligt lugn. Jag känner hans hjärtslag i min rygg. Allt är precis som det ska vara, intalar jag mig själv. Jag kan bara inte sova i natt. Samtidigt vet jag ju att allt inte alls är som det ska vara. Här ligger jag i dyra lakan omfamnad av en kille snäll som jultomten med en kropp som en elitidrottare, som dessutom säger att han gillar mig. Och för en kvart sen plingade min mobil till, ett meddelande från henne efter två veckors tystnad och 150 dagar från varandra; ”Jag saknar dig också. Förlåt.”.

Tårarna bränner bakom ögonlocken. Det dåliga samvetet i mig ekar högt. För henne, för honom. För mig själv. För sättet som han ser på mig som jag är rädd att jag aldrig kommer att kunna besvara fullt ut. För henne då jag bokstavligt talat gör det som hon bett mig- fokuserar på andra. Och för mig själv för att mitt hjärta aldrig får ro. Men visst finns det stunder då jag kommer på mig själv med att tänka att livet är rätt fint ändå, det är bara det att ögonblicket efter minns jag.

Jag minns hennes varma kropp mot min, hennes sista ord om att vi måste ses oftare när hon kysste mig hejdå vid terminalen. Bilden av hennes rygg som försvann längre och längre bort och saknaden som skred sig i min bröstkorg. Sekunden då jag förstod att jag hade förlorat henne igen. Jag minns hur jag tog ett djupt andetag, bar de tunga väskorna i var hand när jag gick på färjan i folkhavet utan att möta någons blick, för jag visste att skulle min sorg speglas i en främlings ögon skulle jag bryta ihop. Jag var väl medveten om att det som alltid skulle bli så mycket svårare än vad hon sa, dagar skulle bli veckor och veckor skulle bli månader. Men sen skulle vi nå fram till en natt då jag tryggt skulle somna med min hand i hennes och livet skulle vara fulländat igen.

Jag hade inte förväntat mig det här.