I små och stora anfall av tuggande indolens står de försåtligt potenta männen med ena skosulan tryckt mot vägg av blästrad betong. De stirrar på mig. Jag står vid backen upp till mig och plockar sippor, men min längtans blåa blomma är borta, jag kan inte hitta henne. Frihet betyder ingenting, inte heller ångestattack eller hopp, ord som lägger sig mellan läsaren och det skrivna, som dålig mage mellan älskade och som en kropp i ett titthål.

Åsar av damm och tappat fett i solvarma diken, spill ur förslappade vävnader. Stela kattkroppar i ett virrvarr av taggtråd, spår av läckande bensin. Ett skutt över ån med alla bokstäverna i famn, som kastved av masonit på en tipp. Skrikandet ur mun som slutat tala. Fötter som börjat rycka. Rosa bubblor och nors, i luften flarn från rostiga bilar. Ensamheten vid kanalen är rimligare än kadaverensamheten på torget. Hon och jag brukade skratta in i varandras munnar högt åt ensamheten, det är svårare att göra ensam. Avslag var vårt ord.

*