Närvaron av dina ögon, främling, i en folkmassa, medan jag har blicken fäst på annat, det eller den jag har kommit hit för. Min hand på ett lågt staket, vilande, din underarm intill. Det förvånar mig, när jag tänker på det efteråt, att det tog en stund innan jag förstod att det var din arm, eller en arm överhuvudtaget. Du tittar på mig, ler, nej, tittar inte, ser. Jag vänder mig om, ler blygt, med mun, jag kan inte låta bli, innan jag vågar titta, jag tror jag ser. Och visst hade vi sett varandra, inte tittat, och lett mot varandra, en stund, ur ingenstans och av ingenting, plötsligt, tre sekunder, alldeles i början, före du tittade på mig från sidan, då jag kände men inte såg, anade och ja, visste.

Efteråt, jag söker med ögonen efter dig, ser dig en bit längre bort, visste redan att du rört dig ditåt och ja, jag hade kommit att antytt förflytta mig, sträckt lite på mig, försökt titta över andra kroppar, för en utomstående inget alls, men för mig tillräckligt för att få veta. Tre gånger till tittar jag åt ditt håll, innan jag förstår att det är efteråt, för mig är det nu, jag ser dig, men du är bortvriden och jag undrar om du vet om det. Sista gången har jag sett till, räknat ut om man så vill, att min kropp, det är när vi ska hämta jackorna, åter hamnat nära din. Men det hjälper inte, det är redan över, du är på väg bort och jag vet vad jag har att vänta.