Vrider mig ett halvt varv, för i mängden av kroppar har jag, i halvmörkret, innan de sista tonerna klingat av, kommit ihåg att jag sett ett bekant ansikte med ett leende som jag kände igen. Även om jag under åren för det mesta glömt (en glömska som en mjölkerskas pall i en rasad lada). En som jag skrev ett brev till för länge sedan, och vars huvud med allt hår, som ål ur en hästkropp, lutade sig mot min axel på en buss på väg från havet, en alltför vacker. När lamporna tändes vred jag mig om mig själv och som sagt om, ville titta noga, även om jag inte hade en särskild tanke på att till exempel möta ögon och säga ett tyst hej. Nu i skenet av strömmande ljus, och när applåderna upphört, förstod jag att leendet (med ögonen) var detsamma, och håret. Men hennes ansikte var fullt av tunna linjer, som hade hon åldrats på det där stillastående viset som år gör med en, ätande, som stilla vatten, som hade hon blivit sand. Medan hon i själva verket, räknade jag ut, bara hade blivit äldre. Jag tänker att hon nog inte hade känt igen mig om hon ens hade sett mig.

*