- Silar du inte tugget? eller – Hajar du inte klyket? Så kunde det låta när någon från landsbygden inte förstod vad vi sa i Stockholm på 50-talet. Vårt språk var fyllt av slanguttryck som idag kanske mest är kända genom intervjuer med artisten Erik Fernström, alias Jerry Williams. Slang har ibland kallats för gatans poesi, som kännetecknas av ett antal slagkraftiga uttryck. G K Chesterton, skaparen av den odödlige Fader Brown i ett antal deckarnoveller sa: The one stream of poetry which i constantly flowing is slang ….. All slang is metaphor, and all metaphor is poetry.

Den typ av slang vi använde oss av hade ett otal rötter: knallarnas månsing, sotarnas knoparmoj, romani, fängelseuttryck, u-språk, j-språk, med ändelser som –ing, - is osv. Exemplen är otaliga.

Slanguttryck är tidsbundna. Varje generation har sin egen typ av slang. Min faster brukade säga: - Vad gäspar skorpan? dvs – Hur mycket är klockan? Ett uttryck vi inte använde. Vi kallade klocka för dinka eller klorra. Min mosters uttryck för flicka,
brallis kändes otidsenligt; vi talade om urping eller det lite kvinnoförnedrande påhäng eller kex. En klassiker är ju – Tjena kexet, jaså du står här och smular.

I min ungdom gällde det att ligga lågt, vara cool och inte sticka ut. När någon började bli lite stökig sa vi: -Gärna glad och trevlig, men inga ovationer. Ofta uttryckte vi oss tvärt emot vad vi egentligen tyckte. Ett exempel: - Jääla ful skinnpaj du har tjacka, när vi tyckte den var snygg.

Eftersom jag har arbetat som lärare i svenska på folkhögskolan i Seglora, som ligger i Västergötland och inte på Skansen som en del av mina barndomskamrater fått för sig, hade vi alltid en lektion om slangspråk. En del av mina utryck förstod mina elever. Som: att ha jackena på halvlyse, dvs blunda för något eller kisa. Andra meningar var obegripliga som: att lägga ett tomtebloss i böjen, dvs att svänga så skarpt med motorcykeln att fotpinnen slog i asfalten, eller kan du slira en snajp? dvs kan du låna mig en cigarett? När vi var stadda vid kassa, hade malare, Handlade vi var det med blåklockor, några blejd, vi ringde i telefontjorren för ett par sillögon. En hel- eller halvsläng hade vi sällan för att inte tala om ett lakan (10 kr, 25-öre, tio-öre, 100kr, 50 kr och 1000 kr) Idag heter det tydligen para (turkiska). Polisen kallades för snuten, bängen eller farbror Blå, idag aina.

Idag frodas slangspråket i miljonprogrammets betonghus och det talas om förortsslang eller i vårt fall rinkebysvenska. Rinkeby fanns inte ens då jag växte upp utan kallades för Järvafältet. På grund av den stora invandringen är inlåningen av utländska ord stort, exempelvis från grekiska, turkiska, spanska, slaviska språk. Vi lånade på sin höjd in engelska uttryck eller uttal, som i Hammarbaj som blev Bajen.

När jag gittar till betongen, dvs beger mig till förorten och möter ungdomarna där, står jag ofta helt frågande. Tiderna förändras.