Efter är det svårt att skilja ut när sångerna började leta toner utanför sitt notblad. I all enkelhet fanns det vackra. I all sårighet fanns det sköra. Jag säger dig nu och aldrig mer. Du var den. Var skulden finns är din att välja. Jag ställer mig vid sidan.

Efter är det lätt att se klokheten. När bladet tas från munnen och läpparna fuktas. Och aldrig bar jag hand på dig. Aldrig drog jag mitt oslipade svärd.

I min enfald lät jag dig lida. I min ensamhet lät jag oss såras. I min sargade själ lät jag mig förloras.

Inget kan tas åter. Inget kan göras ogjort. Ord är ord. Handlingar är handlingar. Inget låter oss vara. Inget lämnar oss ifred.

Det värmer på benen. Månen lägger sig som en skärva i natten. Jag tror att Jupiter ser min sorg. Och är det då inte så att det gröna i gräset växer oavsett, och är det då inte så att molnen flockar sig oavsett, och är det då inte så att värmen sprider sig i kroppen oavsett.

Jag lämnar er alla nu. Jag vet att det kan misstolkas. Jag säger det ändå. Jag lämnar er alla.