Ett tidsspann rör sig över vidderna

berör våra smultrontårar som hägrar inombords

Det lapptäckesmönstrade landskapet höljs snart av molnens slöjor

Timmarna vittnar ännu om idag,
fastän kroppen sedan länge försökt vinka sitt tillfälliga godnatt
Vakenrymden närmar sig sin artonde timma
men ännu bidar vi vår tid efter bolster och vila

Ändå ler kroppen inombords,
ögonen lyser och sprider sin värme.

Det föränderliga molnlandskapet,
så likt en väntande bädd
eller ett skidlandskap av spunnet socker.

Det är förunderligt
hur timmarna tänjs i en flygplansstol,
hur världen tycks lite mindre när vi ser en liten bit av den på avstånd

och hur sinnet värms
när solen låter sina kvällsstrålar sprida dagerns delaktighet och smäktande värma
långs tårkanaler och invid hörselgångars ekande labyrinter

stilla sträcker vi oss likt kattdjur över förvåningens tidsspann

anmödrar och adepter,
läromästare och urskogsvilt

jag tror att ni en sekund rörde vid andhämtningens egen gestalt,
målade dess drag i bjärta färger

invid tidsflyktens dallrande landningsbana

ser du hur anspänningen sträcker ut tidens rörelse,
ger smultronsorgens ansikte ett namn en liten stund,
vyssjar den och ler

tiden reser sig upp ur sin självklarhet

och vi som inte vetat hur man gör för att fånga ögonblick
njuter vår första

          tidsrymdsro

© Birgitta Wäppling, 17 maj 2018