Jag har just lämnat trottoarbordet på östra Söder, ty solen kramar som den där exotiska ormen som kramar däggdjur tills de dör. Jag sitter i en röd retrosoffa och de ludna vaderna smekes med effekterna av en grön retrofläkt - som stryker en katt, en retrokatt, omkring under bordet med svansen vispande. Vid olika andra bord sitter kvinnor med uppfläkta laptops, med låren blottade och blanka (studiecoacher, konsulter, controllers, cv-servare, curatorer och tandhygienister; frilansare och biträdande biträden – yrken i sektorer som uppstått där demokratin drar sig tillbaka och välfärden sjunker undan och event och produktionsbolag regerar, i glipor). Endast en flik tyg skyler könet. Det är fantastiskt att tänka sig, också att det förhåller sig så att där under tyget, en millimeter tjockt, finns en spricka, ja, kvinnornas fitta. Då och då foten som en lärkvinge mot gruset.

Ja, mitt mellannamn är Bjärt. Sten Stig-Bjärt Kjell-Östen Öppen, i jublande patetik skiner jag om dagen som en kulört tombola till ljudet av kastanjetter i skenet av serpentiner. Om natten som ett ensamt flipperspel i hörnet av ett fik med svart-vitrutigt golv år 1963, tuggande mynt och polletter. Jag lägger kepsen på bordet, stryker med fingrarna med spår av salt flott över håret. Jag gör det enkelt, jag följer med. Följer med som florstunna isflak i Muonio älv, följer med vinden, viker om hörnet. Du är fin, ja, jag sjunger plötsligt den tusenåriga visan, en neurologisk sång: du är fin. Jag säger inte hör du, mekaniskt hörru du, du är fin. Och bara så du vet: jag vill inte komma över de andra, nu vet du. Jag vet inte vem jag är och vad som ska hända med mig, och jag är lite mallig över att jag står ut med det, en smula upprymd.

Igår satt jag på en balkong, såg rasande tornseglare och asp och lönn och björk. Tittade på stilla Kärrtorp lite längre bort, och Dalens Sjukhus, anade Blåsut, där skriken om nätterna hörs, när bilarna glesnat och fåglarna tystnat, när vinden slutat leka och rassla i lövverken. Jag satt och höll så att säga omvänt hov, det vill säga teg och mumlade och när jag väl öppnade käften på vid gavel och retoriskt artikulerade och började vifta - plötsligt på grov dialekt, och som inte då kunna låta bli att säga ”jag är så ängslig, har blivit så ängslig, det är åren, bastun min kan när som helst börja glöda, självantända runt röret uppe vid taket och jag vill inte brinna utan kläder, inte naken” - hörde man inte vad jag sa; eller brydde sig om det, bara ett gubbskämt, tittade snett ner. Eller så tittade man rätt på mig, på mitt ansikte, med ögon som inte visade någonting, annat än en onödig begränsning, inte ett spår av ande eller psyke (när man inte tvärt vände axeln mot). De under trettiofem förstod kanske inte vad jag sa, eftersom de inte läser romaner och för att ord har försvunnit ur vardagssvenskan, samt för att de ju näppeligen vet vem eller vilka Simon Brehm och Tollarparn var; Gus eller Knas, Povel och Svante och Lill; Pigge och Gnidde, Knoll och Tott, Maltsev eller Bobby Hull och Bobby Orr - icket heller Sune Mangs, om ens Keithan. Ja, jag är ett hjon, ett predikantämne.

Jag är säkert gluten. Jag blåser luft under överläppen, kallgrinar för säkerhets skull, i diasporan. Till vänster om mig en riktig göteborgare med ett rött ansikte och smala vita ben. På hans ena axel hänger en kvinnohand med klarröda naglar, då och då daskar kvinnans hand med handryggen till honom på låret medan han pratar på om att de finaste sinnena och de mest humana, skulle de vara, var det tänkt, de som valdes in i Akademin. Jag drömmer mig bort, tonar ut, minns morgonens känsla: en bris mellan revbenen som när jag var åtta år och tallkottarna luktade starkt i solen, eller när solvarma badlakanen luktade svagt av mögel och trä och sand och såpa. Dit ut till balkongen, och det hade blivit kväll, kom någon bärande med en bebis. I själva verket en naken kerub, en valkig ängel med oanvända fotsulor och blå helt runda ögon.

*