Jag vandrade världens asfalt
på grunden som gräsligt grön
massivklädd var mätt av masskallt
men hettad av jordens kön,
jag vandrade Kattastrofer
till fel från Elysium
och strängade stränga strofer
i vägglösa vänskapsrum.

Har hatat mig för min kärlek,
har hatat henne för brist,
har hatar min levers tjärsvek,
har hatat levernets list,
det finns inget riktigt äkta,
det finns månne massasfalt
att falla i och försmäkta
när smala passager smalt.

För hon är massivets blomma
och jag är min motgång gjord
av tunggrodda tunnlar tomma
att vattnas i ensamjord,
jag vandrar vakansen vaken
i blombesatt drömpassage
så naken ned törnetaken
att falla till emballage.

Kunde du kuva min hjärna,
kan du trösta mig fri?
Jag ville väl väldigt gärna
göra mitt Mig till Vi.
Men Hon är än oantastlig
och framsynt och frihetsröd
och jag är för svagförkastlig
för annat än tunnlars död.