I mig under eller bredvid de vanliga stråken slöjorna, de vanliga dagarna stunderna, strömmar ett nästan, utifrån ett kanske. Jag kysste en kvinna - en levande människa med hjärta och minnen, uppväxt, leda och skratt - i förra vecka, det är hela saken. Stod tätt nära, mun mot mun, hennes villiga händer i mina villiga händer. Så enkelt är det att rispa fram längtan i mig. En längtan efter, ja, ömsesidig dans till barfotasångerskor ifrån Kap Verde; efter plötsliga knull; efter valhänt massage av stela skuldror, efter hennes händer om mitt huvud och mina händer om hennes huvud och efter samtal om Albayzin, Syracusa, Altötting, Saltoluokta, Tjärnö, Vadstena, Kaunisvaara, Möllevången, Aran Islands och Ikarìa; nattbad under måne och ett flygplan med små blå blinkande lampor. Under en brygga några fladdermöss.

Inne i mig ser jag lätt syner av mig och hon på en blå filt just utanför en hage: jag ställer fram en vit porslinskopp med blåbär i och tar raskt fram en papperspåse med körsbär. Spiller ut bären på filten, hanterar varsamt två knyten av tidningspapper och plockar därur två vinglas. Häller upp fläder ur en termos. Hennes fingrar på min hand då hon tar emot ett glas. Det är hon och jag och en och annan mås, några skator och säkert en handfull sädesärlor, gulsparven längre bort, våra mjuka nakna magar mot varandra, hennes varma fuktiga mun mot mitt öra, samt hanterbara mängder flugor och efteråt en hind som sett allting och förstått på sitt sätt. Dragit sina slutsatser eller nog inga alls.

*
I verkligheten, i en annan sanning, sitter jag utanför min port, barfota – nej, nu ljuger jag, jag tog aldrig av mig tofflorna - på en vit smutsig nästan gulnad plaststol i gulbrända gräset mellan fyra tallar. Jag vrider upp mitt huvud mot ett av trädens kronor, lyssnar efter fallande kottar (ja, jag hörde det knäppande ljudet innan jag tänkte att det var kottar som slog i den magra marken, att det nog var kottar, eller att ljudet kom ifrån ögonblicket när kottarna bröts loss från grenarna eller när de landade på någon gren längre ner). Hör att tornseglarna inte är här. Låter blicken stanna på ett långsamt glidande moln, tittar och tänker inte, tittar. Efter en stund tänker jag att på molnen kan jag alltid titta, molnen har jag kvar när allt annat är förbi. Det här var igår och nu i denna nästa dag vet jag ju inte om det är så. Att jag har dem, molnen. Jag kanske har dem nu, eller hade igår, bara nu.