De är längre bort än någonsin, kvinnorna. Nyss, för några dagar sedan, var de möjligare, jag säger inte tillgängligare, även om det kanske är minst lika korrekt, för det kan så lätt missförstås, än många gånger förr. Min aktuella levandefas, i just detta kapitel, av brytningstid, nej, inte mellan två jobb som man säger när man i själva verket är på väg tillbaka efter en psykos eller en utmattningsdepression, utan mer av pånyttfödelse och kreativitet med sekundärvinster som sexuell vitalitet, grundmurad fördjupad förmåga till mätbar prestation - ja, kort sagt levnadsduglighet - hjälper inte. Inte ens nu får jag kvinna, inte heller nu vill de ha mig (det är väl ändå inte möjligt att attraktion stavas ekonomi och muskler).

När jag var runt fyrtio, de åren, befann jag mig i en erotisk skördetid och jag trodde då att nu, nu börjar det, nu får jag mitt, medan det i själva verket handlade om sista rycket. Det var hon som ville ner på Kvarnens toalett och som nästan fick det att gå för mig i baksätet på en taxi sedan (nej, jag gjorde det inte som tjugofem, men jag har gjort det, varit där, och det kan ingen ta ifrån mig, även om det just där nere i källaren på den anrika söderkrogens toalett just inte blev något annat än kramp, men det artade sig så småningom); och det var hon som jag måste gå till, efter kvällspasset på jobbet, med en underligt förvriden gång eftersom jag, och min kuk, visste att hon låg där i sängen och väntade på just mig och min kuk; och det var hon i en tältöppning i en kohage och våra stönande röster rakt ut mellan kossorna; och det var hon som lade ena foten mot tapeten, när jag gled in, för att kunna börja stöta emot. Hon och jag knullade sedan sönder en säng, även om den var gammal, sängen, så i alla fall.

Jag är förtvivlad över att kvinnorna inte dras till mig, inte vill ha mig som jag är, en som mig. Jag är nykter och skötsam, både plikttrogen och rock&roll; jag är en trofast vän som kan säga ifrån om det behövs, men också svälja då det är läge för det. Jag vet hyfsat fort vilka jag ska solidarisera mig med och vilka jag ska snacka skit om och hötta med näven åt, när jag ska klä mig fin och när jag slipper. Jag sitter inte i rullstol och jag är ingen psykopat; jag är inte uttalad fascist och har inte stomi. På det viset begriper jag, trots åratal i psykodynamiskt inriktad terapi, ingenting. Fast hjärnan funkar skapligt och jag kan ta del av den viktigaste informationen i ämnet, jag kan alltså läsa, inte minst skönlitteraturen, förstår jag inte varför. Och jag kan liksom inte fråga dem, eller be dem, och männen säger bara ryck upp dig, eller du överdriver. Hjärtat sitter mer eller mindre på rätt ställe och jag har alltsedan jag slutade gå i kortbyxorna och säden började komma noga lyssnat till rockhistoriens, popens och soulens bästa sånger, just inget annat (kanske fastnade jag alltför tidigt och för hårt i bluesen). På den vägen är det och jag skriver detta för att få distans och nåd, men det hjälper inte. Annat än för stunden, vad jag tillsvidare vet.

*
Mellan husfasaderna och under promenaden till arbetet, några kvarter, ifrån Mariatorget till Medis, under måsarna och himmelen, hör jag staden vakna. I sopbilen sitter en tjej vid ratten och tuggar på någonting. En gammal alkis sitter på trottoaren utanför en port. Bland tutande bilar och småfåglar står en ung kvinna i afro och vaktuniform med fotsulan mot en blästrad betongvägg. En polisbil har blåljusen och sirenerna på. Ett medelålders par skriker på varandra med förvridna ansikten. Det är vinden, ljudet av plötslig glaskross och borrmaskinerna, solen ska inte börja värma förrän om några timmar, och det är timanställda vårdbiträden ifrån förorten på väg till sina pass i utkonkurrerade välfärdssektorn.