utanför ligger snön
med ansiktet mot marken
ingen hjälper den & jag har en känsla
av att vi inte passar ihop längre

vi är som det oftast är
när man pusslar

jag börjar förstå nu
att det här försvarstalet länge
legat hopvikt innanför jackan
& jag har en känsla
av att vi tog slut när du låste in dig
i min kropp & samtidigt
hävdade din frihet

där har du bevarat dig själv
fram tills nu
sprickorna har uppenbarat sig & du
tittar ut, ser i smyg
på de som lämnat dig genom åren
med sina blickar & med sina tungor,
på de som skingrat kön
& låtit sin uppmärksamhet
flyga fritt till varmare breddgrader

& jag tror inte jag kan låta bli
att följa dem

nu står du här framför mig,
utanför mig & jag
känner mig grundlöst lurad
jag trodde alltid att min tid,
min tankekraft, mina handlingar
skulle belönas med ditt väsen
nu ter det sig som ett orimligt krav
på någon som erbjuder sina tjänster
utan att lova någon säker vinst

nu tror jag att du alltid vetat om
att snön var dömd att smälta
redan innan den började falla

dag slår om till dag & utanför
pressar Vintern sin egna
avkommas ansikte mot asfalten
ingen hjälper varken barnet
eller dess skapare i sin sak
de kostar för lite
för att väcka intresse

men jag har bestämt mig
& det här blir kanske
mina sista ord till dig

barnet måste bort
jag måste få se
vad som ligger därunder
även om det går
att döda

//F