Vi hade nyss vinkat farväl till den vältecknade byn i Gästrikland som stod i full kronblom. Vår soldränkta, instängda buss for vidare genom ett turkost svalkande landskap som kallades 80-talet. Turen passerade Dallas och DDR, via Milano rakt in i Tokyo, och ut på nytt. Häggkvistarna hade vuxit sig allt starkare och smidigare. Wahlgrenarna vajade allt vackrare och fräckare i sommarbrisen. Havets nyaste vågor mötte strandens rundaste hörn. Husen låg inklämda likt unika antikvariebutiker i en gemensamt utbredd lustgård. Medan halva ön blev smekt av semester, skrev sig nästa avsnitt på och skrev på små ihärdiga steg - allt för att kunna läsa sin andra sida.

Guidens röst dök numera upp mellan populär-melodierna i vars och ens freestyle-lurar, likt en obligatorisk klippa över valfria strandplättar. För vartannat varv blev vi alltmer upplysta om hur avlägset det hungriga mörkret låg - från vilket håll man än hoppade över ravinen. Det kändes som att åka med virvelvinden på ett bortfluget nöjesfält. De öppnade sina grindar mycket tidigt varje morgon, höll stängt hela dagen, och körde repris framåt kväll. Vi hade ännu ej börjat banda världen på video, så vi fick samlas kring hotell-lobbyns TV för att varken missa frukosten eller sommarlovet.

Samtidigt bar trädgården ett fjärran drag av jul i sig, som om tomten låg och solade under altanbrädorna, bland ett mänskligt berg av bråte. Därifrån försökte vi dra ut fragment av flygfän, men fick snarast tag i håriga fragglar. Dessa figurer var närmare besläktade med muppar än jag hade förstått då - fastän vår Svenska Sesam borde ha öppnat ögat : för ännu en kanal som avskar de lugna sjöjungfrurna ifrån vildvittrorna. Bussen saknade mark under fötterna. Fast ju softare vi fantiserade, desto hårdare blev molnen.

Strax fick vi se flamingofåglar spela tennismatcher. En spännande mintsmak genomströmmade hela sommarlandet, men nöjde sig ej med att fläkta i dräkterna, utan föste in folkmassan i någon sorts chokladrosa grishage. Hittills var regissörerna aldrig fler än att publiken kände igen dem. Och direktörerna knegade än så länge på, ehuru knapparna icke kunde trycka in sig själva. Man torde trott att det var Gessle & Håkansson som stod där och visslade likt synthesizers, men det rörde sig bara om Ola & Per.