Jag bad till den jag tror på, trots att jag inte vet exakt vem det är, att få drömma om dig. Med förbannelse över mig fick jag det. I Oxhagen med utsikt över Stensö i min barndomsstad förvreds stadsplaneringen i min hjärna. Det fanns där en tyst lägenhet med en omöjlig planlösning och onda personer. I en tvåa med vita väggar utan hallampa, för att polisen inte skulle finna oss, satt vi alla. Det var jag och några andra personligheter som min själ - kända eller okända - släppt in på ett eller annat sätt. Den svarta soffan var den obligatoriska detaljen i ett pundarhem. Det var ett bevis på hur vi skulle kunna dö just där.

I den satt han pundaren med de vackra ögonen som min vän en gång kände och jag bara har sympati för genom dig. För att ni var så lika på så många sätt, med enda skillnaden att han fick bli lite äldre. Också där satt han som rörde mig för så många år sedan och som jag aldrig sa nej till, han som visade mig hur man tar överdoser och skejtar, han som fick min kärlek eftersom hans brist på intellekt gav mig så tunga droger att jag skapade ett beroende för ruset och aldrig något mer än det. Och även satt han som förser mig med de droger jag behöver idag, hans kropp som jag så gärna vill se sammanfogad med min. Med enda anledningen att han stillar ett begär som jag tror är sexuellt men vet är psykiskt. Jag såg även att han satt i denna soffa, han som hade långt svart hår och en skateboard, som jag aldrig sagt ett ord till men älskar som en vän trots allt.

Jag visste att fler skulle komma och att öppna ytterdörren var ett spel, en lång korridor till ytterdörren och kikhålet som skulle avslöja oss för fel personer, som panikartat skulle tittas i innan vi släppte in någon. På gatan stod en skåpbil som ägdes av en golvläggare som skulle besöka oss idag. Jag bad med telepatisk kraft att vi inte skulle släppa in honom och jag tror att ni förstod.
Där inne i denna underliga konstellation och lägenhet befann vi oss. Alla killar och jag. De var pundare liksom jag. I verkligheten okända för varandra men här var vi alla vänner. Fyra killar och bland annat han jag åtrår av ren kraft. Som skulle skava i kanterna om jag fick på riktigt. Trots det är hans kyssar med i mina drömmar och inatt fick jag dem.

Spänningen i luften gick att ta på, vi väntade i tystnad på dem andra. Jag och han jag ville ha begav oss till den plats som inte tillåter någon att backa ur med gott samvete, trots att alla lägger handen på ens yttre och säger att det är okej. Och in i sovrummet gästar med oss två stora heroinmissbrukande kvinnor som jag instinktivt vill ska försvinna, för att få denna åtrodda kropp mot min. I ett plastfoliepaket som avslöjar dess bruna innehåll fick jag mer av dessa kvinnors glädje innan han ledde dem ut för att skapa utrymme för vår intimitet.

Men in kom ett så välbekant ansikte i hans ställe och det var du. Vart du kom ifrån vet bara mitt inre och jag ifrågasatte aldrig. Med kyssar och smekningar som jag känner bättre än mig själv byttes han ut mot dig i den stund han försvann. Och jag vet inte vad det säger mig men utan skam i kroppen bad jag dig försiktigt med tårar och ångest i ögonen att endast vara min vän när han visade sitt ansikte igen och hans ansikte återvände till det röda sovrummet och likaså till den del av min hjärna som skapade dessa irrationella sexuella dragningar som jag vet att jag vinner om jag vill. Jag vet än idag inte hur du reagerade på detta förslag trots att mina befogade gissningar antagligen inte slår fel, men skammen över att den impulsiva nyfikenheten över hans kropp vann över min ständiga saknad för dig brinner i mitt hjärta.

Endast en sann personlighetsstörd människa kan skapa en så stark nyfikenhet inför den inbillade sexuella utstrålningen en person man inte känner mer än till hälften kan besitta att man i ens djupaste källor stöter bort livets kärlek. Men jag visste inte där och då i en annan värld att du skulle dö och i denna värld levde du, vilket är min bästa ursäkt i brist på andra, bättre, förklarande ord.

Det var andra gången jag drömde om dig och dina bruna ögon. Så starkt uttryckslösa med så många gömda känslor besläktade med besvikelsen att det ser ut som om du ska få stryk varje gång du ser en motgång. De river upp sår i mig som får hans groteska ansikte och gratis droger att blekna bort som drömmar bleknar under morgonens nyvakna solstrålar.

Och trots det så hade du aldrig kommit undan min hjärna om du levt och kanske var det för det bästa att du slapp lida. För det lidande du hade fått utstå från den del av mig jag inte kan kontrollera, kan jag endast beskriva med de drömmar jag drömmer på natten, då min gard släpps ned och tankarna kväver din ande som vakar över mig.