Jag åker snabbhiss i mig, jag vill det inte, men jag gör det. Till det slags skramlande vrålande ensamhet som med nöd och näppe går att härbärgera och som stavas brist. Brist på kyss och smek och cunilungus. Långa omfamningar under filt och ett klocklöst stående utanför en korvkiosk eller i en trapp. Jag rycker mig ur bostaden, provar förgäves rycka mig loss ur mig själv, tar en, spänstig, ja, jovisst, promenad till tunnelbanestation (som tur är så jobbar jag, vilket i någon mån eller helt kan skingra tankarna och den verkliga och högst sanna upplevelsen av att vara ensam, att inte ha någon särskild, eller förresten inte någon alls) - åker in till stan.

I vagnen, på sätet mitt emot mig, sitter en kvinna (ja, de är närmare bestämt många, lika många). Hon råkar möta min blick, som nästan alltid finns där, om den inte av hänsyn befinner sig tittande ut på svarta rutan under jord eller är i allmänt flackande, som konfetti, ut över mängden av intryck överalltifrån och från människorna som står och pratar och skrattar huller om buller och var och en för sig i sin apparat. Jag försöker känna om de luktar, människorna. Och nej, jag vill verkligen inte slicka mig om mun med ögonen. Den blicken har jag sett, och den är inte precis grann, utan rätt och slätt motbjudande, i synnerhet som den är helt oförblommerat humorlös och helt saknar en strävan efter kontakt (om ens med sig själv).

Hon, kvinnan framför mig, möter inte min blick, inte direkt, men hon ser vagt undrande ut, nej, inte den här gången, inte just hon, hon ser obestämt berörd ut, kanske råkar hon bara glömma av sig. Hursomhelst är hennes ögon finare än den finaste blåsippa och hon kan mycket väl vara förälskad och minnas sin älskade med ömhet och lågintensiv värme. Sedan blundar hon, ler i sitt blundande, ser måhända för sig den för en liten stund sedan bakomliggande morgonen och dess knull och hur hon sedan utan att hinna eller – varför inte – vilja duscha snabbt klär på sig och lämnar lägenheten. Hon fnissar nu lite grann antytt till, ja, det hör jag: kanske känner hon hans kvarlämnade säd. Jag vet att det finns kvinnor som aldrig blivit förgripna på, eller utsatts för övergrepp. Hon kanske är en sån, som bara kan bejaka.

Också jag blundar, nu blundar jag. Jag kommer ihåg minnet från då jag just skulle somna in, igår kväll. Den bästa, och mest utsatta, ja, nakna, stunden för erotik då man är två, för god onani eller – hemskt nog – porr när man är själv. Ja, ensam heter det. Men igår slapp jag porren (vilket måste sägas är en nödlösning, ett slags panikåtgärd, och som sagt i det där läget mellan vaket och sömn som vetter åt omedvetenhet). Också jag slöt alltså ögonen och till mig kommer, jag minns att jag kommer ihåg, som en ynnest, minnet av dig och mig intill oss i vår dyra breda säng en gång i tiden, då, i den tiden, då det faktiskt var vi, och jag tar ödmjukt emot det, minnet, då det äntligen kommer. Nej, vanligt är det inte, om just det alls kommit till mig, landat i mig, förut. Vi har gått och lagt oss för natten. Vi ligger snart tätt nära, vill ligga höft mot höft, eller min höft mot din midja, kanske tvärtom. Jag tar av dig dina trosor, du vrickar dig först åt ena sidan, sedan åt den andra, låter de sitta kvar vid fotleden. Du tar av mig mina kalsonger, är omsorgsfull om ståndet. Vi lägger händerna om varsitt kön. Jag drar med fingrarna i ditt könshår, du drar min förhud mycket långsamt nästan stillastående fram och tillbaka. Jag stoppar en fingertopp mellan dina blygdläppar, drar lite till och från, drar det till mig, fingret, över din mage och upp till min mun, lägger det mot underläppen, sticker ut tungan och slickar lite på det. Tittar upp, du på tunnelbanan sitter kvar, har inte klivit av, du tittar obestämt bort och du är mycket vacker och jag har aldrig sett dig förut och kommer aldrig se dig igen.

*
På eftermiddagen vid Tanto, klockan 14.32, vi kan säga så för enkelhetens skull, är jag ute och går med den så kallade brukaren (det heter så i den här världen, där jag är satt att ombesörja en särskild och begreppet för mig är personlig assistent). Plötsligt, och ja, så kan det gå till, växlar hen upp och drar i spaken och ja, trycker helt enkelt på gaspedalen och drar ifrån mig. Där jag går har jag just aldrig gått förut, inte med hen, och jag har ingen aning om vart hen tar vägen, men jag kan inget göra och att hen mitt i landets tätaste trafik kan drabbas av grand mal och kortslutning i form av akut minnesrubbning är, för hen, både kalkylerat och rock&roll, vilket gäller oss alla. Vi kan ju alla få en bil i huvudet, eller en cykel.

Stunden som lämnad utnyttjar jag väl: jag går och plitar ner formuleringar på små lappar, inför pågående dikt. Och på sitt sätt är situationen en grundsituation: att gå bakom någon som lämnar mig. Pappa, och andra viktiga dock mindre avgörande identifikationsobjekt, brukade gå iväg då vi var ute på myren och plockade hjortron. Det hörde till att noga bevaka en bortgående rutig skjortrygg i en sky av mygg och i doften av skvattram och i lukten av gas, samtidigt som man måste försöka hålla reda på stövlarna så de inte fastnade i infernaliska slukhål, vilket inte alltid lät sig göras. Nog kommer jag också ihåg de plötsliga pauserna med en överkonsumtion av mariekex och då och då, nej alltid, torrkött. Att han sedan, efteråt, i sin senilitet, brukade smita när vi skulle sätta oss i bilen och åka iväg, är som det ska. Och att jag de gångerna skuggade honom, tog några raska steg, gömde mig bakom en tall eller björk och sedan några raska steg igen och så vidare, med kaffekopp i hand (ja, det blev rutin) kändes för mig både absurt (ja, det var ju det) och vant. Nej, jag klandrar vare sig brukaren eller min far: att de ville frihet är det alls inget underligt med.

När jag tycker jag skrivit färdigt gående för den här gången är jag vid Södra Station och rycker till av en högljutt gäspande, gående, kvinna. Jag vänder mig om, gående, och ler (ja, jag är närvarande och i fokus nu efter att ha skrivit), vill titta noggrannare på den varur gäspandet kommer, vill se. Hon ler, mer än mig, och säger förlåt, är tilldragande och ja, söt, och jag försätter gå och svänger av och hon går, tror jag, rakt fram. Henne har jag aldrig sett förut och kommer aldrig se igen.

*
Till kvällen kommer jag hem. Sätter mig vid ett bord utanför porten med en påse hamburgare och pommes. Min granne med hund kommer fram. Vi säger hej och jag säger sedan, för att slippa prata väder, ingen av oss vill prata väder, att fan idag var det särskilt jävligt att vara ensam, jag måste få knulla snart. Hon gränsar omgående och med rak och tydlig, ja, konstruktiv aggressivitet, att nä det där får du prata med någon annan om. Visst är det så, men det finns ingen annan, jag får gå in till mig och prata och gråta i en handduk säger jag med en antydd och på samma gång överraskande gnällighet som jag inte tycker om. Det var ju meningen att jag skulle vara skämtsam och självironisk, vilket inte gick och jag märkte det när det var försent.

Ingen vill prata om sex, alldeles särskilt inte om sexuell nöd. De som har, är i etablerade relationer behöver inte, eftersom de har det de ska, så att säga i vardagen och liksom i förbifarten. De fattar inte vad jag säger, för de är det bara ord. Om de inte har vad de ska så vill de inte bli påminda om det, nej, helst inte, gärna en annan gång. De ensamma vill inte prata om sin nöd av samma skäl som de som inte har trots relation. En relation som på ytan kan se så eftersträvansvärd ut: ett par med vita kläder och vita tänder och av solen bägge två märkbart ljusare hår. Som en segelbåt därute på fjärden, en sån underbar i solglitter och måsars skri och ett cumulusmoln ovanpå. Men med paret, eller lilla familjen ombord väsande mord med av stress en andedräkt som luktar solvarma sopor. Systrarna vill inte prata om sex, varken om minnen eller nöd, de vill inte veta att deras bror är en sexuell varelse. De ser hellre att han är ett mumlande hjon lutande sig mot ett orv, eller kvarlämnad vid ett gathörn, liksom släppt. Bröderna, eller, ja, de närmaste männen börjar opassande nog – för de är det tvärtom mer passande – att skrocka och göra skämt av ämnet, vilket effektivt dödar samtalet. Och så alla kvinnorna sedan, som blivit förgripna på, åh, detta mörkertal, denna körsång i en mörk kall medeltida kyrka i kanten av en förtorkad åker.