Jag knipsar av en ensam maskros
vissen likt en regnig morgon
en fuktig stjälk i nattens fingrar
dammig krona på dess hjässa

Jag minns den tid jag alltid blåste
lät rosen sprida sina frön
helt utan tanken fäst på något
blott ögat fäst på vindens dans

Så fyller jag med luft min lunga
och ger en vindpust till min ros
små frökapslar i vinden dalar
kvar en maskros utan krona

Jag knipsar huvudet och låter
stjälken ner till marken falla
min barndomslek i nattens stillhet
blev väckt ut ur sin tunga sömn

Men ögonblicken flyter flyktigt
när tidens fasta takt består
jag låter rosens huvud falla
andas in igen och går