Om nätterna kittlar flugorna mig med sina ludna kroppar. De letar sig in i kroppsöppningarna, gör sin kur i hjärnvindlingarna, vänder i lungorna. På morgnarna sitter jag som en fuktig säck klistrad i fåtöljen, fast i mina egna hinnor. Går ändå omkring: fastnar med fingrarna i saltströare, i slevar, i kastrullhandtag, i vispar. Törs inte röra vid de ärva föremålen i blåst glas, näver, malm, renhorn och björk. Tappar saker: slöheten gör att jag inte hinner släppa eller greppa tingen i tid. Hjärnan hanterar inte avståndsbedömningen som den ska. Det handlar om fjärdedelssekunder och halvmillimetrar. Det handlar om det extrema juli, rekordsommaren och skräckvärmen. Jag korsar mig på skoj, säger att jag ändå ska dö. Jag försöker hålla käften. Åskan går omkring och ruvar, molar och hukar i bakgrunden, för sig. Det är klart att det då kommer något alldeles överraskande särskilt när det väl kommer. Som ur en tidigare ostraffad.

Jag ger upp, tar tunnelbanan in till stan. Sitter mittemot en ung, max trettio: foten går som en lärkvinge, ögonen tittar fokuserat bort. Jag i min tur försöker undvika att titta på hennes lår, på alla dessa lår. Blottade, blanka som vore de insmorda, nog svettiga, säkert rakade, svullna av träning, potenta. Dessa lår i kors och en hand emellan, eller undantagsvis isär med en häl på sätets kant och handen nu kontrollerande klänningens tyg. Sjunker in i tankar, minnen: när jag var fyrtiofem upplevde jag en ny kroppslig tyngd som var substans, sex - den manifesterade sig särskilt när jag lade mig ner på golvet, och när jag reste mig upp från golvet. De åren, eller några år innan, minns jag att jag tänkte att de vackraste kvinnorna måste vara de vid fyrtiofem. De vet hur de ska röra sig, de vrickar sina händer vid höfterna. Men bara något år senare, runt femtio, är hon, kvinnan, glanslös och trött, mer en väninna. Medan han, mannen, står med fötterna ihop och skiter i att han står med fötterna ihop, orkar inte ändra på det, fast han märkt det. Men vi lite äldre har i alla fall slutat slarva med andra och oss. Det är dödskontakten. Därför blir vi så besvikna när vi möter, på riktigt försöker möta, de tio femton år yngre och upptäcker, för sent, eller i tid, deras brist på ansvar, ja, vuxenhet. Jag tittar upp: ser att människorna inte orkar vara glada och roliga längre, ser det i deras ögon – nu handlar det om att ta sig igenom.

På ett fik på Birkagatan köper jag ”stor frukost” för etthundrafemtio kronor: laktosyoghurt, glutenmüsli, ekokaffe och bröd utan margarin, ingefära och tranbär. Närapå allt det där plus marmelad och bacon och ägg i alla kända former i all oändlighet kan jag få på en kostymvit hotellbåt på Riddarholmen för nittio kronor. Jag kan min stad, jag gör mina val. Den här gången leker jag vinnare och hipsterhippie i ett och detsamma. Andra gånger vill jag vara omgiven av småländska och franska (om jag ska vara ärlig så var det nog de idiomen jag hörde också på Birkagatan). Här är det mer en fråga om att markera klass än om miljömedvetenhet som styr valet av att få betala så mycket för så mager mat. Jag vill äta på riktigt, jag har stor käft.

Tänk ändå vilken tur att jag så tidigt i livet drabbades av depression och alkoholism. Annars hade jag inte kunnat leva så här omväxlande, välja och välja bort efter dagsform och kynne (en ekonom kan knappast välja: lika hårt som en mäklare sitter den fast i sin kontext med dess krokar med tusen ögon på). Den värdelöse lämnas ifred, det är skönt. Jag hör inte hemma bland de vackra och esoteriska och nu byter jag spår: mina generationskamrater, vännerna, har, i takt med att de blir allt skröpligare, ja, mer mätbart utsatta, börjat sluta sig i sina hus, puppa in sig i sina äktenskap (eller så har de bara slutat tycka om mig, vill inte träffa mig längre). Men när tra-la-la-jag inne i mig är ingen och de gånger jag vet att jag ska dö så kan jag inte gå över tröskeln till köket och be om en kram. Där finns inte någon. Jag får krama ett bord, omfamna ett kylskåp. Jag är ingens guldfisk, en silverfisk och jag kan inte ta flyget till Milano när det tar emot.

Det är en lättnad att få slippa börsen och banken, pratet om köksöar och räntor. Få slippa likriktade hotellrum och enfaldiga flygterminaler blanka som offentliga toaletter. Inte behöva gå husesyn, slippa hälsa avmätt på en rutavdragen husa, undvika att hälsa avmätt på en rutavdragen husa. Inte behöva berätta om projekt eller fråga om det nappar. Slippa lyssna eurodisco och Avalon. Det är så skönt att slippa behöva tänka att det är den fattiges eget fel att den har så dåliga tänder. Jag vet istället – det är bara att googla – att den enskilt största orsaken till förmögenhet är arv och inte två tomma händer och en bättre hjärna (att också fattigdom kan gå i arv är ett axiom av samma sort som att det ju verkligen är på sin plats för den självuppfattat smarte att börja undra över hur det kommer sig att den fattige ska motiveras att arbeta när plånboken är tom, medan den svinrikes incitament för arbete är bonus på bonus). Så, nej, inte sved det i pluskan för de som satt runt mig där på Birkagatan och försökte le med kirurgiskt omgjorda fläskläppar.

*
I skymningen går jag ut till de andra däggdjuren som sitter och tittar på varandra med fuktiga ögon. Jag ser en naken treåring som står böjd med röd hink och gul spade och gräver i sand med tårna i ett förgiftat Östersjön där det inte längre finns någon torsk att äta. Annat än om man är vidrigt rik och skiter i att den tar slut, torsken. Jag ser en hare. Jag ser tre måsar och en kråka. Treåringen pratar och sjunger lite för sig själv, eller vad den nu gör och för vem eller vad. Kanske känner den blodet strömma i sin kropp. Att den har två armar och två ben.