Jag sitter i farstun och jag böjer mig ner för att knyta skor. Så meningslöst. Att böja mig ner. Att knyta skor. Och att efteråt resa på mig, lägga en hand på ytterdörren. Ingen vet var jag är. Det finns ingen som kan spruta betong i sprickorna, efter sprängningarna. Det finns ingen motkraft till det som måste göras varje dag. Jag väcker ingenting särskilt hos någon. Det är som var jag ett bröd utan salt, som färs utan ägg. Slösa inte tid på mig.

Senare, klockan åtta, Götgatan. En ström av cyklister på väg österut, till finanskvarteren. Från säng och kök till en hel dag på kontoret, de runt fyrtio. Deras cyklar ser dyra ut, nittio procent bär hjälm, var femte har från och med denna sommar uppblåsbart nackskydd. De är alla snygga, väl klädda, smakfulla kombinationer. Vad äter de? Var äter de? Älskar de? Läser de poesi? Vet de att Tornedalen finns? Vet de var råvarorna kommer ifrån? De rör sig i tusen och åter tusen: klockan åtta österut, klockan fem västerut. Som gruvarbetarna i Kiruna till och från gruvan på sextiotalet, innan alla hade bil. Som får. Men de har inga vallhundar, ingen herde. Det är det jag säger, kapitalismen är en svår fiende, lömsk. Överallt kroppar: händer, gungande bröst och mun. Jag blinkar, pling: alla har halstatueringar. Jag blundar, pling: alla bär nackskydd. Jag nickar till, pling: alla har släppt brösten lösa igen, kastat sin BH, sjuttiotalet är glömt, alla får själva börja från början.

Jag konkurrerar inte, rör mig under radarn. Jag cyklar inte. Jag rör mig inte fortare när jag börjar närma mig krönet på en backe. Jag kan dö när som helst. Grannen sa att man nu skjuter rakt in i alkispizzerian i Centrum. Jag kommer ihåg när jag satt på Restaurang Påven i gamla Klara: det var sättet servitrisen med stärkt svart kjol och klanderfri vit långärmad skjorta bar in en så kallad gumma på, det vill säga en skål med is och i den en liten flaska med rund botten med brännvin i, ja, själva gumman. Jag var en tanig yngling, men någon att bemöta med professionell värdighet så länge jag betalade, vilket hedrade mig. Jag minns Pizzeria Papagallo och hur det där var fullt möjligt att äta och dricka ur kupade och små spetsiga glas och betala med ett kort som saknade täckning. Varför det var så minns jag inte. Jag glömmer inte Kvarnen med dess vitskäggiga barflugor och saftröda illa sittande tröjor.

Jag reser tillbaka nu. Fyrtio år och hundratjugo mil. Jag är ratad. Men jag blir inte kränkt, vänder det inte utåt och börjar slåss, slår inte henne, tänker inte våld och att förfölja. Har inget ansikte att tappa, ingen heder. Ingen har förgripit sig på mig. Jag menar, varför skulle jag inte bli ratad. Det händer. Jag gråter inte, men om någon kommer nära kan de få se att det har bildats kondens på glasögonen och om de sitter kvar och kommer ännu närmare kan de få se själva ögonen vilka är stumma av sorg som inte går att torka bort, eller prata bort. Slösa inte tid på mig tänker jag och menar dig.

*