Tänkte klockan 00.12 att jag är dömd till autismliknande isolation och att mina lemmar (fem stycken) kommer att svartna och falla av innan jag fyllt sextio. Men det var då det: idag är jag pigg och nyter, dansar toe-step och lyssnar på Ludgo-Pelle.

Men jag kan ingenting. Tänker inte på det jag läser och hör och studerar så att det ska kunna slipas och putsas och tvättas för att sedan läggas på plats innanför pannbenet. Nej, istället får det osorterat vara kvar och skramla i bakskallen bland bråte och vrakgods. Ett gråberg är min hjärna, ett berg man lämnat med såren kvar efter att man tagit hand om skatterna. Som ett förträngt förråd. Ge mig dynamit! Men jag kan trava ved och begripa när jag ska vända på kudden åt folk som inte själv kan. Mot mig studsar tysta flugor, det händer att någon av dem brummar till då den dunsar mot skallbenet hårdare än det var tänkt. Jag kommer hem sent. Trycker i mig resterna av innehållet i en nästan glömd chipspåse, äter tonfisk direkt ur burken.

Jag ska dö. Men innan jag dör ska jag resa till Kanada - Ka naaa da. Där ska jag välja ut ett rejält träd, kvista det och hugga mig en kista. Sedan ska jag åka till Malmfälten med dynamit i fickorna, spränga mitt gamla gymnasium när jag ändå håller på; spränga mig fram under Kiruna. Fylla min kista med högoktanig malm, rykande färsk. Jag ska köpa mig en splitterny jordspade, ty min gamla brast då jag tömde dasset. Kan bara ödmjukt hoppas att jag hinner tvätta halsen medan jag sjunger på sista versen. Vet ni förresten att ofärdig och färdig är synonymer. Har ni tänkt på att komma och gå betyder samma sak. Jag tror jag går och röjer sly, vänder land.

*