Så växer barnen om en, blir intelligentare, värdigare, tryggare. Och kvar återstår att återta det man var, innan. Man står i Robert Johnsons gatukorsning, väljer mellan skidåkning och pizzeria.

Lärarna är så fina: de tänker positivt (måste väl), pratar på om hur de slutat med kakor och bara dricker ett glas i veckan. Jag slipper sånt, i gruvgångarna; i skolans undervegetation, här där de sneda jeansjackorna och polisongerna regerar, likt alger. Jag får fortsätta muttra. Barnen behöver skugga för ett djupnande ljus, ty annars blir de Tomas Ledin.

*