Livet. Döden. Jag går in på messengerappen, meddelande öppnat, aktiv nu. Inget svar. Men det gör inget. Jag brukade gå runt med en saknad som skrek inombords av att du inte var här hos mig, av att jag inte kunde hålla din hand i min. Det var när det värsta för mig var att du inte var hos just precis mig. Det var då. Idag är jag tacksam för varje gång jag går in på appen och ser att du är aktiv. Att du fortfarande finns. Allt jag vill är att du ska fortsätta andas. Att du inte skulle älska mig gör inte hälften så ont som att du inte skulle älska livet. Jag kan inte förklara varför, men även om vi aldrig mer ses så kan jag acceptera det så länge jag vet att du fortfarande skrattar, lyssnar på musik och kanske gråter någon gång ibland någonstans på den här jorden. Jag vill mer än allt att dina hjärtslag ska slå hundratusentals slag till. Inte för mig, men för livet.