jag vet
jag vet att vi sprack någonstans i mitten av början
bland illusioner
och naivitet är min specialitet min egenhet
när jag blir
undantaget som bekräftar regeln
om neverending love
och du sa
vänj dig
för det är såhär allting slutar
när man
lever för att älska
och kärlek är farligt man kan ju fan falla
för någon
och förlora en annan
så vänj dig
för du och jag
vi är sånt som aldrig händer

men jag går fortfarande runt med
fotografier i fickorna och minnen i tankarna
är du kanske
där du var när du sa
kom
vi glömmer skiten vi lämnar det kvar
där ingen letar
där ingen
vet att vi någonsin var
lite sådär
halvt på ploj
med rim som om det skulle
förändra saker
och vad hände egentligen
med alla löften
jag gav dig
allt jag är numer
är ett stort patetiskt
ingenting
och tiden läker fan inga sår