Så växer barnen om en, blir intelligentare, värdigare och tryggare. Kvar återstår att återta det man var, innan – men nu med slappare skinkor (jag märker det i duschen). Den just påbörjade fasen med de grå tinningarnas charm har raskt övergått till likfläckar vid det som i vardagligt tal benämns vikarna (pigmentförändringar, säger doktorn - ingen fara), knastrande knän. Man står i Robert Johnsons gatukorsning, väljer mellan hetsig skidåkning och pizzeria (det är redan förbi). Men kan man bara åldras i kontakt med erfarenheterna så går det på ett ut. Det är huvudsaken.

Lärarna är så fina (ja, alla kan väl minnas lärarna): de tänker positivt (de måste väl), pratar på om hur de slutat med kakor och bara dricker ett glas vin i veckan. Man slipper sånt på fritids, i gruvgångarna; i skolans muttrande undervegetation, här där de sneda jeansjackorna och polisongerna regerar, likt alger. Barnen behöver skugga för ett djupnande ljus, ty annars blir de Tomas Ledin.

Nu går jag motsols ut på gatorna och sjunger, går mitt på Hantverkargatan. Mot ett sammansvetsat likriktat följe som vrålar ut med packet (för trettio år sedan gick jag somliga nätter mitt på S:t Eriksgatan och hostade när jag såg en hund, sjöng hit och dit och på måfå - så jag vet hur det känns att gå mitt på gatan). Jag vrålar tillbaks deras vrål in i deras käftar på ömsom bruten danska ömsom bruten finska: ”det vita mjölet är livsfarligt, fler dör av det än av heroiiiiiiiiiiiinet”. Jag leker att jag är Torkel Rasmusson i Blå Tåget, den där gälla sångaren, ni vet. Först går jag mot det fascistiska tåget - stryker mjukt med fingertopparna över så många jag kommer åt - och när jag till slut avverkat den sista gubben så tvärvänder jag a la Chaplin eller Hitlers soldater (ramlar sånär) och går MED det fascistiska tåget, innan jag snabbt och tätt på lätt fot spurtar förbi dem, hela bunten. Hela tiden sjungande min egenhändigt hemknåpade kampsång till rågbrödets lov, mot slutet snabbare än snabbt.

*

Igår var jag på dejt med en främmande människa. Jag hade tröttnat efter en kvart, men fortsatte mötet i fyra timmar. Vad ska en enkel man göra (utan sprit). Hennes höft råkade ju stöta emot min och hon lät det ske. Det hände en gång, två gånger, kanske tre. Jag säger nej till henne, inne i mitt väsen (ja, snett bakom den bärande pelaren, inte långt från vare sig mage eller hjärterot). I mitt grubbel och i mina reflektioner om frågan varför nu detta nej upplever jag det som att de svar jag finner hittar jag som lite på utifrån dagsform och väder - eller återanvänder tio tjugo år gamla svar. Inte precis vad som helst, men ändå. Med mun säger jag ja.