det har bländat länge nu
att saknaden förvirrat mitt sinne
ville så gärna bli som du
dig som jag har kvar i mitt minne

vattnet rann evigt i bäckarna
solen gick upp varje dag
skräpet samlades i säckarna
och hösten kom som den ska

allt som slutligen lämnades kvar
var en flisa av förgången tid
då friheten bar på alla svar
och tidens fåra ljuvligt blid

vill inte längre leva i dåtidens skugga
vill inte sukta efter godhetens konsekvens
vill inte se lyckan halshugga
och fråga mig hur olyckan känns

alla små smulor jag haft i min hand
som var hoppet från en tid passerad
har runnit mellan fingrarna som sand
och lämnat mig ensam och frustrerad

krypande och ålande tar jag mig tillbaka
till det som ständigt ger mig frid
aldrig mer ska jag i natten vaka
och förbanna en kommande vintertid